"Man arbetar så nära patienten"
"Vi behandlar inte alltid bara ätstörningen utan det är många andra problem som vi ställs inför i den här behandlingen. Man får jobba mycket med personen", säger Camilla Lindberg, sjuksköterska.
Marlene och Camilla, Stockholms centrum för ätstörningar
"Vi behandlar inte alltid bara ätstörningen utan det är många andra problem som vi ställs inför i den här behandlingen. Man får jobba mycket med personen". Det säger Camilla Lindberg, sjuksköterska, till Marlene Litzell, enhetschef, på Stockholms centrum för ätstörningar när de intervjuar varandra om vad det är som lockar i att arbeta med patienterna på Stockholms centrum för ätstörningar.
Marlene: Jag heter Marlene Litzell och arbetar som enhetschef på heldygnsvård för vuxna på Stockholms centrum för ätstörningar.
Camilla: Jag heter Camilla Lindberg och jag jobbar som sjuksköterska på heldygnsvård för vuxna.
Vad tycker du är det bästa med att arbeta här?
Camilla: För först och främst patientgruppen. Det är så underbara patientmöten och sen såklart kollegorna.
Vad i jobbet driver dig?
Marlene: Det som driver mig är när man arbetar så nära patienten och när man får möjlighet att vara med om den där stunden när man ser den här lilla gnistan av hopp som tänds efter ett långt arbete. När man ser förändringen i patientens ögon och en önskan att kanske våga bli frisk.
Har du någon gång bytt till annan arbetsgivare men valt att komma tillbaka?
Camilla: Ja, det har jag gjort. Jag började här och jobbade i ungefär ett och ett halvt år. Sedan bytte jag och har varit på några andra arbetsplatser. Sedan valde jag i april i år att komma tillbaka. Det var för att jag saknade patientgruppen.
Den här patientgruppen är ju en väldigt komplex grupp. Vi behandlar inte alltid bara ätstörningen utan det är många andra problem som vi ställs inför i den här behandlingen. Man får jobba mycket med personen. Många av de här personerna har en känsla av att de inte räcker till, att de inte är bra nog och det får vi också jobba mycket med här. Det tycker jag är väldigt givande.
Vad får dig att stanna?
Marlene: Jag till exempel jag har ju arbetat som sjuksköterska på avdelningen och inte haft något intresse av att bli chef. Men man har så stora möjligheter att lära sig av alla specialister i huset. Intresset växte, jag fick möjligheten och nu är jag enhetschef.
Har du något speciellt minne eller möte som har stannat kvar hos dig?
Marlene: Jag tänker på det som var närmst nu. Det var ett möte med läkaren som har varit väldigt engagerad i en patient och också väldigt, väldigt tydlig, kanske också ibland väldigt handfast över att "det här är det som gäller". Och patienten har skrikit. Det ena, och det andra.
Det patienten sa vid utskrivningssamtalet berörde mig.
Det hon sa var att "jag kommer alltid minnas dig för du har varit den enda läkaren som stått kvar vid min sida och inte gett upp". Det var någonting som efter den där långa tiden verkligen gav en belöning.
En känsla av att vi har gjort någonting bra.